Vad är en människa?

Gatu- och fastighetsborgarråd, regionplanedirektörer, stadsbyggnadsdirektörer, och andra representanter för bil- och vägintressena hävdar gärna att de senaste femtio årens stads- och samhällsplanering skett på människans, inte bilens, villkor. Vilken sanning ligger i ett sådant påstående? Har ordet människa i detta sammanhang sin gängse innebörd, eller har det möjligen givits en ny betydelse? Låt oss söka finna verkligheten bakom orden.

Syftar människa på de äldre personer vilka med eller utan rörelsehjälpmedel tvingas till gatlopp på övergångsställen med alltför snålt tilltagna omslagstider?

Kanske avses med människor mödrar med barnvagn eller daghemspersonal med barngrupper, vilka med fara för eget och barnens liv, söker korsa hårt trafikerade stadsgator?

Eller betyder människa de småbarn vars munnar och näsor befinner sig strax ovanför bilarnas avgasrör?

Är en cyklist en människa?

Kan de hundratusentals allergiker och astmatiker vars livskvalitet starkt påverkas av bilavgaser räknas till kategorin människa?

Omkring två miljoner svenskar är störda av trafikbuller. Hur många av dessa kan anses vara människor?

Exemplen visar med skrämmande tydlighet att stads- och samhällsplanerarnas människa i själva verket inte är något annat än en eufemism för en frisk (om också något lönnfet) manlig bilförare. Det är först med denna tolkning av ordet människa, som påståendet att stadsplaneringen sker på människans vilkor blir begripligt.

Är den rådande situationen Naturens oundvikliga ordning? Är bilisten, skyddad av sin tjugofaldiga vikt i plåt, kanske förutbestämd att likt forntidens bepansrade skräcködlor och medeltidens plåtklädda rovriddare härska över stadens rum och dess oskyddade invånare? Är det för att travestera Havamal så, att "rätten sitter i rattstångs ände"? Eller är det möjligt att tänka sig en stadsplanering med ett (i den klassiska meningen) mänskligt ansikte?

Klart är i vart fall, att ett antal enkla och billiga, i stort sett omedelbart genomförbara, åtgärder avsevärt skulle förbättra situationen för de av stadens invånare, som av olika skäl valt att avstå från det tjugonde århundradets näst största miljömässiga och moraliska katastrof; den fossilbränsledrivna förbränningsmotorn:

- Trafikljus som prioriterar människor, inte bilar.

- Hastighetsbegränsning till 30 km/tim i tätort.

- Förbud mot dieselfordon.

- Övergångsställen i nivå med trottoaren, inte körbanan.

- Regler för däcksbuller.

På något längre sikt krävs dessutom väsentligt hårdare miljöklassning och miljözoner för samtliga biltyper, samt införande av de kaliforniska avgaskraven - det vill säga en övergång till el - eller vätgasdrivna fordon.

Hur länge till skall politikerna fortsätta att ignorera de bilfria medborgarna? Hur mycket längre skall Skanskas, Vägföreningens och Bilindustriföreningens lobbyister tillåtas styra samhällsutvecklingen?

Claes Trygger